Vetenskapen utvecklades ur konsten, och när tiderna förändras kan de två mötas igen på ett högre plan som nära vänner, skrev J W von Goethe.

I begynnelsen fanns bara vetenskapskonst. Sedan blev det konst och vetenskap. Slutstationen är vetenskap och konstvetenskap. Den ursprungliga alltid nyskapande konsten har till stor del tappats.
All konst var i början enkel empirisk vetenskap. Det som med sinnena kunde upplevas. Idén om det sköna skapades av en upplevelse, samhörighet och närhet till den egna naturen som man såg och kände i den konkreta naturen. Detta kunde gestaltas i en rad olika former. Sedan utvecklades kulturrebellisk konst och sist i slutstadiet när goda högkulturer verkade i Grekland, Rom och senare i hela Europa uppkom den naturrebelliska konsten. Konsten kan inte separeras från moral, ideologier, religioner, eller naturvetenskap. Livsinställningen är alltid en underförstådd del av konsten, oberoende om konstnären äger insikt om detta eller inte. Det finns ingen värderingsfri konst. Bara varierande former av sociala värderingar.

Vetenskap och religion är inga motsatser.
Vetenskapen är bara för ung för att förstå.
Författaren Dan Brown

Orsaken till tudelningen är att två i grunden olika personligheter utvecklas och söker sig till respektive synsätt. Däremellan finns vattentäta skott resta som en jättelik mur. Först i medvetandet och sedan successivt även i det sociala. Inte ens under renässansen – allvetartiden – kunde en återfödelsens stora man stiga fram och gestalta både konsten och vetenskapen som en enhet. Da Vinci behärskade bägge formerna. Men kunde bara skriva och läsa knapphändigt på talspråket italienska. Alla lärda böcker var skrivna på latin. Böcker på italienska var lite poesi och administrativa texter. Han målade och uppfann och visste att både konst och innovation tillhörde samma grundplatta för en tusenkonstnär med generella färdigheter. En god konstnär kan helheten. Delarna kan beskrivas inom konst eller vetenskap. Det som skiljer är ju bara synsättet, perspektivet som skapar ett annat sammanhang och en annan förståelse som kan tillämpas och utvecklas med andra instrument. Leonardo Da Vinci menade därför att religion, konst och vetenskap är alla grenar på samma träd. Målet för dem alla är att befria personligheten. Frihet var att söka frigörelse från det självövervakande medvetandet. Den i skriften olärde Da Vinci gör ingen uppdelning mellan känsla, förnuft, konst och vetenskap. ”Alla” konstnärer sedan medeltiden hävdar att konsten måste börja och utgå från en känsla, inte från ett intellektuellt resonerande. Einstein hävdade samma linje som da Vinci. Men var ändå oförmögen att skriva och utveckla tanken. Hans ”memoarer” och världsåskådning är stundtals kärnfullt och enkelt beskrivet, men oftast ytliga.

Konstnärer behärskar konsten, men kan inte vetenskapen. Universiteten kan vetenskapen, men har svårt med konsten.

Vi fick naturrebelliska och kulturrebelliska personligheter. Och motsvarande i konsten. Den naturrebelliska konsten kallas för postmodern konst. Den kulturrebelliska konsten har till stor del förlorats.

Det är svårt för oss att både se långt och det som är nära.