Den universella människan

Finn grundbulten för livsliknelserna i ett tidsskede och du har dem för alla epoker. Du når all intertextualitet, i all konst och i alla religioner.
Alltid en och samma oföränderliga bild.

Evighetens konst berättar samma sak:
bara genom levt liv bör man förstå och berätta.
Postmodern konst förstår dock via det sociala.

Jaget kan inte tala, förstå eller styra levt språk.

Bortom föreställningen om dig själv är du ingen.
Ordens enskilda mening når du inte genom analysen. Bara genom att frigöra dig från samhället.

Det är konsten du skall titta på. Inte på konstverket, den andra bilden. Men det som den avbildar.

Från naturtillståndets människa, den ädla vilden i konsten. Till en skriftkultur som skapar den mentala tomheten som grundlägger de olika teorierna om medvetandet. Som numera kallas för sociala konstruktioner.

För att undvika omfattande insikter om tomheten söker vi fylla den med socialt innehåll. Först religion, sedan vetenskap och ideologier. Alla i grunden samma rädslor för den autonoma människan. Vi vill vara sociala, ty vi fruktar vår individualitet.

Därför är ateister hängivna lärjungar av icke-guden. Får ej ifrågasättas trots att hen inte finns.