Vi är egoistiska socialister och jämställda individualister

Vi är både samhällshjärna och autonomt hjärta. En omöjlig disharmonisk självbild som vi visar upp. Så som i en spegel: En obalans som sakteliga växer även i samhället. Självbilden håller på att upplösas och pendeln slår tillbaka mot sig själv. Medborgaren reagerar med avsky när samhällsbilden inte speglar den växande obalansen. Välfärdssjukdomarna och föraktet för förvaltarsamhället växer.

Den trevliga, snälla och högubildade akademikern Jekyll är samhällsbilden av oss själva. Vi är ju skapade som civiliserade, socialiserade och genomgoda som saknar ondska, rasism och förakt för svaghet. Bara dumma är elaka. Hela lagboken vilar på denna grund. Hela samhället är gott och med god moral. Mr Hyde finns inte hos den välutbildade. Inte heller helvetet. Bara himmelsk god vetenskap finns. Samhället fattas det mörka. Bara individen är ren egennyttig egoist.

Konsten är därför ett socialt påhitt. Helheten är en myt. Bara delar kan studeras. Den goda människan är i samhället ren yta och endimensionell. Bortom jaget finns bara en blyg och tafatt människa. Även arbetaren har lärt sig. Bonden har förlorat mycket av sitt jordnära sunda intuitiva förnuft.

Politiker, ekonomer – vår tids profeter – och ideologier arbetar på samma tema. Bara kulturkraften kan kontrolleras och ges politisk tillvaro. Naturmakten avvisas som myt. Politisk korrekthet i samhällsförvaltningen heter det idag. Alla partier är det Goda. Utom extremhögern.

Alla politiker blir därför med tiden byråkrater samhällsförvaltare utan visioner. Ty alla har samma byråkratiska svar. Därför går alla ideologier mot mitten. Vi har återigen funnit den slutgiltiga sanningen: Som är en likgiltig, egennyttig och besatt förvaltarsjäl utan hängivenhet. De har alla samma enhetliga inställning som de tror är baserad på våra instinkter. Ren vetenskapsideologi.

Konstens världsbild eller vetenskapens.
Med andra ord. Bägge två är sanna.
Men bara den ena livsbilden tillerkänns existens.

Bara den goda och rena kulturen finns.
Naturen är både god, och om den undertrycks, är den ond om den ges spelrum. Den har vi lämnat.

Extremhögern är naturens svar på sociala konstruktioner och förvaltarstrukturer. Samhället har avlägsnat sig från människan. Demokratin reagerar med avsky hos Sveriges representanter och hos dem som väljer riksdagen.

Kristendomens påhittade nästa blev till den vetenskapliga socialismens genomgoda och jämställda människa. Karl Marx opium till folket. Kristendomens autonoma hängivna individ skapades till den manipulativa i konservativa partier, med rent egenintresse. Skolan utvecklar egoisten som bara ser den Andre som vi skall idealisera, förakta, konkurrera och besegra. Vi förväxlar egoisten med individen. Få ser längre sin nästa i ögonhöjd. Vår medmänniska blir till en föreställning fylld med begär. Vår självbild. Hängivenhet och grunden för innovation i civilsamhället förloras. Ateismen växer av nödvändighet på denna grund. Inte som ett fritt val, som en följd av utbildningsformen. Samhället följer denna sekulära självbild.

Även ateismen inser att samhället inte kan bära moral. Det är extremhögerns plattform. Om samhällsmoralen inte speglar individens självansvar. Egoisten behöver ju inte moral. Det är inte individens plikt. Samtidigt: Den goda naiva samhällsmoralen är falsk, upptäcker ateisten sent omsider. Mr Hyde arbetar i lönndom mot sin egen spegelbild. Förr om åren sa man att det är naturen som slår tillbaka mot kulturen. Därför svänger ideologer mot extremhöger.

Tidspendeln slår alltid mellan allmän kultur och enskild natur. De forna jämställda socialisterna ser sin nästa med förakt och röstar höger. Extremvänstern begick självmord redan 1989. Ingen annan väg synes öppen. Fascismen begick självmord redan 1945. Ånyo vill man pröva fascism, diktatur, nationalism och religiös fanatisk fariseism, bokstavstro.

Ateisten är av nödvändighet en nationalist. Egoisten är grunden för etnisk identitet. En påhittad självbild av jaget i gemenskap. Som 1800-talets ”absoluta” vetenskap skapade. Ett akademiskt påhitt som lever och växer i det fördolda.

Ateismen kan inte ha en annan moralisk ledstjärna än lagen och samhället. Som numera avvisas.
Var skulle ateisten finna en plattform för moral?
Därför extrema åsikter.

Skriftkulturen socialiserar medvetandet och skapar ett sekulärt byråkrat- och förvaltarsamhälle som låtsas ta och bära moraliskt ansvar. Men vi avskyr byråkrater som bara följer lagen. Hjärna med låtsashjärta. Men vägrar själva ta ansvar för det goda i vår vardagliga gärning. Vi har utbildats till detta.

Från naturtillståndets människa, den ädla vilden i konsten. Till en skriftkultur som skapar en mental tomhet som grundlägger olika teorier om människan som individ och flockdjur. Dagens sociala konstruktioner. Rationalism är en förtäckt förvaltarideologi inom vetenskapen. Universitetens elitopium för medborgarna och samhället som man övertog från kyrkans överhöghet. Marx visade vägen. Vi vägrar inse att matematik, fysiska formler och logik är kulturlagar. Vi låtsas sedan 1700-talet att de är naturlagar och bygger ett mekaniskt, instrumentellt förvaltarsamhälle på denna grund där passion, medkänsla och compassion ersätts med instrumentell empati och egennytta. Vi kan bara deducera och härleda ur kulturen. Inte naturen. Naturlagarna äger naturfolken. Vi har till stor del förlorat dem.

För att undvika självinsikt fyller vi på med samhällsstrukturer. Först religion, sedan vetenskap, ideologier och konst som tjänar Lorden. Idag förvirring. Människan är vilse i kulturen. Vänster blir höger och högern går till i mitten. Ideologisk och moralisk upplösning. Samhällsnormer är bara politiskt korrekt moral. Politiker och ideologier har blivit till samhällsförvaltare och byråkrater. Egoismen ser inte längre sin spegelbild i demokratin och riksdagen. Individens självansvar har vi tappat för länge sedan. Alla i grunden samma rädsla för den autonoma människan.

Samhället måste spegla både levt liv, idén om det goda och föreställningar om det goda. Både hängiven konst och empatisk vetenskap. Både del och helhet. Både egoism och medkänsla.
Både vägen och målet.

Individualistisk socialism är en tredje oprövad väg för ökad jämlikhet, självansvar, minskad egoism, ökad individualisering, minskad byråkrati, ökad innovation och gemenskap. Den väg som alltid funnits och redan prövats i tusen olika former. Men inte i ett sekulärt samhälle.